Hur det bränner i hjärtat när jag tänker på det.
Hur det känns inuti mig när andra pratar om det.
Hur livet kan te sig efter vad som händer med ens nära och kära.
När det känns som att man står ensam kvar.
När stödet, klippan och tryggheten förväxlas.

Jag kanske inte har föräldrar, för det har jag inte.
Jag kanske inte har mor- och farföräldrar, för det har jag inte heller.
Men jag har världens finaste sambo och världens finaste vänner som alltid finns där för att fånga upp.
För mig är ni oslagbara, för mig är ni vackrast och för mig är ni bäst!
Utan er, vet jag inte vart jag varit i livet.

Med det så vill jag tacka för att ni finns, för att ni delar mitt liv.
För att ni tar hänsyn till mina tankar och känslor.
För att ni väljer att dela ert liv med mig.
Det är ett oerhört förtroende och en oerhörd känsla att veta att jag alltid har er att luta mig emot när vinden piskar och slår hårt emot.

Åter igen, TACK!