Jag har ju en tendens att vara lite för ärlig i en del ämnen.
mer ärlig än vad som egentligen krävs, idag kommer det ett till sådant inlägg.
Det kommer kanske att låta hårt för en del, för andra inte.
Jag vet inte alls, det är upp till er att avgöra själva.
Det är mycket hemskheter som händer nu, varje dag blir man mer och mer förvirrad av rättegången i Oslo.
Förvirrad över hur hemska en del människor är, och vad de är kapabla att göra.

Igår var det en stor brand i en villa i Fränsta, det har inte undgått någon antar jag.
Det är hemskt, tragiskt och fruktansvärt.
2 människor miste livet i huset.
Kan inte ens sätta mig in i de anhörigas tankar och känslor.
Att behöva gå bort så brutalt.

Annars fick jag reda på att han som står på mina faderskapspapper ligger inne på sjukhus.
Tydligen var det cancer, elakartad sådan.
Kan inte säga att jag bryr mig, inte ens känner något.
Brutalt kanske ni tycker.
Men jag har anledning att känna som jag känner, tro mig.

Jag ringde till han när det var som värst med mamma, ringde han i ren desperation.
Och idiothelvetet svarar "Jag ahr inte tid med det här, vi får prata en annan gång".
Han lämnar sitt eget kött och blod.
Tro mig när jag säger att jag inte bryr mig ett enda dugg om han.
Det enda jag önskar av han, det är att han ska ge mig en riktigt jävla bra förklaring innan han stänger sina blå för gott.
Jag hade en riktig bra tanke förut, att åka in på sjukhuset och ställa han mot väggen.
Men ändrade mig, han är nämligen inte värd det.
Han är inte värd att ha mig som dotter.
Tragiskt..


för han alltså.